…är en mening som jag nog aldrig riktigt kommer kunna förstå innebörden i. Vadå? Har jag bott i Tanzania? Har jag ens varit i Afrika? Ja, nu råkar det vara så. Jag har till och med redan kommit hem därifrån och hunnit vara hemma i snart en månad.
Jag kom hem mitt i julstressen så tiden har gått väldigt fort. Jul, nyår och trettonhelg har flugit fram och det är nog först nu alla svenssons återgår till det normala, inklusive mig, som jag kan landa på riktigt.
Ska reda ut lite frågetecken kring allt och frågor jag fått svara på. Here we go!
Vad har du gjort? Hur länge har du varit borta?
Jag har under fyra månader agerat som en förskolelärare (nej, jag är inte utbildad. Man kan säga att jag lekt förskolelärare) kl. 9-15.45 varje vardag. Jag har planerat och utfört aktiviteter så som lekar, lära ut siffror och bokstäver, pratat om djur osv. Jag har haft Alfred som är fem år och Klara som fyllde fyra år under hösten.
Hur har du bott?
Jag har bott hos familjen Sandahl, familjen vars barn jag tagit hand om. De har ett fint hus med vanlig toalett, dusch och sängar. Som ett svenskt hus egentligen. Skillnaden är att huset drivs av solenergi och det betyder att man måste vara vaksam över hur mycket el som finns. De har dessutom två får på tomten, liksom kycklingar och numera också katter. När Kycklingarna har kläckts i äggkläckningsmaskinen som står i vardagsrummet får de små kycklingarna bo kvar bredvid vedspisen i ungefär två veckor. Så, typ ett vanligt svenskt hus 😉 Dessutom bor de 2200 m.ö.h. på en helt fantastisk liten ”udde”. I och för sig bor alla så himla fint där. Berg och dalar vart man än vänder sig. Har haft höghöjdsträning under hösten och man blev andfådd av att gå i en lång och svag uppförsbacke p.g.a. den höga höjden.
Vad har varit jobbigast?
Självklart den stora omställningen. Gick direkt från skolan till Tanzania och det var en stor ändring. Att kastas in i en ny kontinent, kultur, familj och jobb. Att hantera allt detta på en och samma gång har varit jobbigt. Dessutom har längtan efter mina vänner och min familj hemma varit stor. Det var varit jobbigt när jag känt att jag behövt vara hos en kompis som mått dåligt och försökt acceptera det faktum att jag inte kunnat det. Självklart har också de dagar då både jag och barnen har haft problem med våra tålamod varit lite svårare än andra.
Vad har varit mest fantastiskt?
Alla fantastiska människor jag har fått möta! Den otroliga kulturen jag fått leva i. En kultur som präglas av att hjälpa andra. Allt-ditt-är-mitt-tänk som inte finns i Europa. Dina problem är mina problem och låt oss lösa dem tillsammans.
Här måste jag också få lägga till alla de gånger jag gjort något själv och överrösts av en jag-gjorde-det-känsla! Köpa frukt på swahili, hantera biljettproblem, åka buss m.m. Kommer ihåg en specifik händelse när jag gick hem från berget där jag sprungit. För det första bor en fin gammal tant precis innan man går upp till berget. Hon envisades alltid med att fortsätta prata med mig på swahili trots att jag bara förstod några enstaka meningar. Hon var alltid glad av att se mig och jag överöstes alltid därför av glädje när jag träffade henne. Iallafall, när jag gick hem och träffade några kvinnor med barn som var på väg hem från åkern. De var så lyckliga och det var en av de första gångerna jag kände att jag faktiskt kunde kommunicera på swahili. Kvinnorna utstrålade en fredagskänsla som vi svenskar kan ha. Klar för dagen för att gå hem och äta middag med familjen.
Men wow, du måste sett SÅ många djur?!!
Där Sandahl bor, alltså där jag bodde, finns det inga riktigt spektakulära djur. De bor ju högt upp så det som finns är äckliga insekter, getter, kor och en och annan åsna. Däremot åkte jag efter Etiopien till Arusha tillsammans med Agnes för att åka på safari. Bästa beslutet jag gjort lär vara att åka på safari.
Alltså, hade du några vänner?
Jag kan inte säga att jag skaffade mig vänner som jag har här hemma direkt. Det var både språk och kultur som hindrade tror jag. Jag kunde inte swahili och det var inte jättemånga som kunde engelska. Å andra sidan fanns det ju några tyska volontärer i byarna runt omkring och dem träffade jag någon gång, sov hos Hanna några gånger och dessutom gick jag bl.a. till och från Matema tillsammans med.
Jag lärde självklart känna människor som Sandahl redan kände och de blev såklart mina vänner. Men de är ju inte mina kompisar på samma sätt. Hoppas ni förstår.
Jag lärde faktiskt också känna Agnes under hösten. Hon har varit ett stort stöd för mig som jag kunnat skriva till när jag behövde ventilera mig om saker. Hon kände igen sig i saker jag tyckte var jobbiga, hon förstod vilka personer jag pratade om och hon gav mig lite tips då och då. TACK AGNES!
Vad var det för väder?
Jag kom mitt i den torraste torrperioden. Dammet yrde och solen gassade hela dagen. Skitiga fötter och brända axlar var ett faktum. Däremot var det svalkande vindar 2200 m.ö.h men åkte man ner i landet ville man helst gräva ner sig när värmen var som värst.
Regnperioden kom sent i år och jag fick därför uppleva den under ungefär tre veckor, och det räckte för mig! Sol på förmiddagen och regn 12-17 ungefär. Sen brukade regnet komma igen vid 19. Åskovädren i Afrika är inte att leka med. Jag och barnen överraskades av blixtar och åskar som kom exakt samtidigt när vi var på väg hem från grannbyn. Tror dock att det var mest jag och föräldrarna, som var kvar hemma som var oroliga. Jag är inte rädd för blixtrar men detta var otroligt obehagligt.
Du som är tidpessimist, hur gick det med tiden?
Hehe, panik. Hade inre panik ibland men kom till ro rätt snabbt att tid inte är en sådan himla stor grej. Ibland händer saker som gör att tiden inte spelar någon roll. Man träffar någon att prata med, man sover eller barnen skriker. Det är inget märkvärdigt med det. Dock var det lite segt den gången bussen var en timme sen och när den väl kom var den full, så vi fick inte åka med. Det var dessutom den enda turen för dagen. Vi åkte hem med en pikipiki istället.
Du stod ut rätt mycket, va?
Eh, ja. Jag har aldrig varit med om att jag har blivit tittad på. Jag fick uppleva något jag aldrig varit med om tidigare. Att ha ögon på sig blev tillslut vardagsmat som man var tvungen att försöka lära sig att hantera. I kulturen där är det heller inte fult på samma sätt att stirra, skratta och peka. Men, som jag skrev i två tidigare inlägg har detta varit väldigt nyttigt för mig. Jag har fått en liten, liten, liten känsla av hur nyanlända kan känna sig här i Sverige. Det är ingen kul känsla kan jag berätta för er som aldrig varit med om den.
Har du ändrats?
Jag är fortfarande samma gamla, flummiga Hanna. Jag märker däremot hur jag tar mig tid till människor på ett annat sätt. Jag stressar inte förbi människor på gatan som vill att man ska bli månadsgivare, jag ler och hälsar på tiggaren utanför affären och jag inser hur små mina problem är. Om vi klagar över att fjärrkontrollen ligger utom räckhåll, ja, då har vi det rätt bra.
Hur känns det att vara hemma igen och vad händer nu?
Det känns bra! Självklart är det tråkigt att inte längre vara i Tanzania. Synd att behöva lämna fina Nkunga och de fina människor jag träffat. Men det kändes rätt naturligt att komma hem. Att vara borta i fyra månader själv på det sättet räckte för mig. Jag har ju saknat kylan och att få använda byxor. Att ha Bregott på mackan istället för Blue Band var en lycka i sig. Att vara i Östersund där det var -22 grader var dock en himla stor kontrast. Bara 50 graders skillnad ju.

Freaking ice cold
Här hemma väntar nu jobb ett tag framöver. Har precis fått ett längre vikariat på min gamla lågstadieskola och jag ska även iväg på intervjuer för andra jobb. Hade också tänkt att satsa på körkort den här våren. Att jag har noll motivation till att plugga teori är en annan historia. I maj väntar iallafall en planerad resa till USA och San Francisco där jag har både Alma och Lovisa bosatta. Tur för dem att de iallafall bor i samma del.
Handen på hjärtat, hur mycket swahili kan du?
Habari… Pole… Endisi… Typ det. Haha, nej, men jag kan verkligen inte mycket swahili. Motivationen till att lära mig saker efter 12 år i skolan var tyvärr inte tillräckligt stor för att jag skulle sätta mig och själv försöka lära mig swahili. Men jag har snappat upp ord och jag kan förstå sammanhang då och då. Men att le och nicka har man alltid kommit långt på.
Till sist vill jag tacka Sandahl som gett mig denna möjligheten att få resa till Tanzania. Att de har gett mig förtroendet till att ta hand om deras barn. Tack till alla människor jag fått möta. Tack för alla skratt och tårar. Allt har gjort mig starkare och jag är så glad att jag gjorde detta. Innan jag dör ska jag tillbaka till Tanzania, det är en sak som är säker!