”När jag var 19 bodde jag i Tanzania”

…är en mening som jag nog aldrig riktigt kommer kunna förstå innebörden i. Vadå? Har jag bott i Tanzania? Har jag ens varit i Afrika? Ja, nu råkar det vara så. Jag har till och med redan kommit hem därifrån och hunnit vara hemma i snart en månad.

Jag kom hem mitt i julstressen så tiden har gått väldigt fort. Jul, nyår och trettonhelg har flugit fram och det är nog först nu alla svenssons återgår till det normala, inklusive mig, som jag kan landa på riktigt.

Ska reda ut lite frågetecken kring allt och frågor jag fått svara på. Here we go!

Vad har du gjort? Hur länge har du varit borta? IMG_7379

Jag har under fyra månader agerat som en förskolelärare (nej, jag är inte utbildad. Man kan säga att jag lekt förskolelärare) kl. 9-15.45 varje vardag. Jag har planerat och utfört aktiviteter så som lekar, lära ut siffror och bokstäver, pratat om djur osv. Jag har haft Alfred som är fem år och Klara som fyllde fyra år under hösten.

 

Hur har du bott? 

Jag har bott hos familjen Sandahl, familjen vars barn jag tagit hand om. De har ett fint hus med vanlig toalett, dusch och sängar. Som ett svenskt hus egentligen. Skillnaden är att huset drivs av solenergi och det betyder att man måste vara vaksam över hur mycket el som finns. De har dessutom två får på tomten, liksom kycklingar och numera också katter. När Kycklingarna har kläckts i äggkläckningsmaskinen som står i vardagsrummet får de små kycklingarna bo kvar bredvid vedspisen i ungefär två veckor. Så, typ ett vanligt svenskt hus 😉 Dessutom bor de 2200 m.ö.h. på en helt fantastisk liten ”udde”. I och för sig bor alla så himla fint där. Berg och dalar vart man än vänder sig. Har haft höghöjdsträning under hösten och man blev andfådd av att gå i en lång och svag uppförsbacke p.g.a. den höga höjden.

Vad har varit jobbigast?

Självklart den stora omställningen. Gick direkt från skolan till Tanzania och det var en stor ändring. Att kastas in i en ny kontinent, kultur, familj och jobb. Att hantera allt detta på en och samma gång har varit jobbigt. Dessutom har längtan efter mina vänner och min familj hemma varit stor. Det var varit jobbigt när jag känt att jag behövt vara hos en kompis som mått dåligt och försökt acceptera det faktum att jag inte kunnat det. Självklart har också de dagar då både jag och barnen har haft problem med våra tålamod varit lite svårare än andra.

Vad har varit mest fantastiskt? 

Alla fantastiska människor jag har fått möta! Den otroliga kulturen jag fått leva i. En kultur som präglas av att hjälpa andra. Allt-ditt-är-mitt-tänk som inte finns i Europa. Dina problem är mina problem och låt oss lösa dem tillsammans.

Här måste jag också få lägga till alla de gånger jag gjort något själv och överrösts av en jag-gjorde-det-känsla! Köpa frukt på swahili, hantera biljettproblem, åka buss m.m. Kommer ihåg en specifik händelse när jag gick hem från berget där jag sprungit. För det första bor 12348677_10153207015042093_225388155_nen fin gammal tant precis innan man går upp till berget. Hon envisades alltid med att fortsätta prata med mig på swahili trots att jag bara förstod några enstaka meningar. Hon var alltid glad av att se mig och jag överöstes alltid därför av glädje när jag träffade henne. Iallafall, när jag gick hem och träffade några kvinnor med barn som var på väg hem från åkern. De var så lyckliga och det var en av de första gångerna jag kände att jag faktiskt kunde kommunicera på swahili. Kvinnorna utstrålade en fredagskänsla som vi svenskar kan ha. Klar för dagen för att gå hem och äta middag med familjen.

Men wow, du måste sett SÅ många djur?!!

Där Sandahl bor, alltså där jag bodde, finns det inga riktigt spektakulära djur. De bor ju högt upp så det som finns är äckliga insekter, getter, kor och en och annan åsna. Däremot åkte jag efter Etiopien till Arusha tillsammans med Agnes för att åka på safari. Bästa beslutet jag gjort lär vara att åka på safari.

IMG_7083IMG_7162

Alltså, hade du några vänner?

Jag kan inte säga att jag skaffade mig vänner som jag har här hemma direkt. Det var både språk och kultur som hindrade tror jag. Jag kunde inte swaIMG_6740hili och det var inte jättemånga som kunde engelska. Å andra sidan fanns det ju några tyska volontärer i byarna runt omkring och dem träffade jag någon gång, sov hos Hanna några gånger och dessutom gick jag bl.a. till och från Matema tillsammans med.

Jag lärde självklart känna människor som Sandahl redan kände och de blev såklart mina vänner. Men de är ju inte mina kompisar på samma sätt. Hoppas ni förstår.

Jag lärde faktiskt också känna Agnes under hösten. Hon har varit ett stort stöd för mig som jag kunnat skriva till när jag behövde ventilera mig om saker. Hon kände igen sig i saker jag tyckte var jobbiga, hon förstod vilka personer jag pratade om och hon gav mig lite tips då och då. TACK AGNES!

Vad var det för väder?

Jag kom mitt i den torraste torrperioden. Dammet yrde och solen gassade hela dagen. Skitiga fötter och brända axlar var ett faktum. Däremot var det svalkande vindar 2200 m.ö.h men åkte man ner i landet ville man helst gräva ner sig när värmen var som värst.


IMG_7363
Regnperioden kom sent i år och jag fick därför uppleva den under ungefär tre veckor, och det räckte för mig! Sol på förmiddagen och regn 12-17 ungefär. Sen brukade regnet komma igen vid 19. Åskovädren i Afrika är inte att leka med. Jag och barnen överraskades av blixtar och åskar som kom exakt samtidigt när vi var på väg hem från grannbyn. Tror dock att det var mest jag och föräldrarna, som var kvar hemma som var oroliga. Jag är inte rädd för blixtrar men detta var otroligt obehagligt. 12363903_10153207025872093_1308812194_o

Du som är tidpessimist, hur gick det med tiden?

Hehe, panik. Hade inre panik ibland men kom till ro rätt snabbt att tid inte är en sådan himla stor grej. Ibland händer saker som gör att tiden inte spelar någon roll. Man träffar någon att prata med, man sover eller barnen skriker. Det är inget märkvärdigt med det. Dock var det lite segt den gången bussen var en timme sen och när den väl kom var den full, så vi fick inte åka med. Det var dessutom den enda turen för dagen. Vi åkte hem med en pikipiki istället.
Du stod ut rätt mycket, va?

Eh, ja. Jag har aldrig varit med om att jag har blivit tittad på. Jag fick uppleva något jag aldrig varit med om tidigare. Att ha ögon på sig blev tillslut vardagsmat som man var tvungen att försöka lära sig att hantera. I kulturen där är det heller inte fult på samma sätt att stirra, skratta och peka. Men, som jag skrev i två tidigare inlägg har detta varit väldigt nyttigt för mig. Jag har fått en liten, liten, liten känsla av hur nyanlända kan känna sig här i Sverige. Det är ingen kul känsla kan jag berätta för er som aldrig varit med om den.

Har du ändrats?

Jag är fortfarande samma gamla, flummiga Hanna. Jag märker däremot hur jag tar mig tid till människor på ett annat sätt. Jag stressar inte förbi människor på gatan som vill att man ska bli månadsgivare, jag ler och hälsar på tiggaren utanför affären och jag inser hur små mina problem är. Om vi klagar över att fjärrkontrollen ligger utom räckhåll, ja, då har vi det rätt bra.

 

Hur känns det att vara hemma igen och vad händer nu?

Det känns bra! Självklart är det tråkigt att inte längre vara i Tanzania. Synd att behöva lämna fina Nkunga och de fina människor jag träffat. Men det kändes rätt naturligt att komma hem. Att vara borta i fyra månader själv på det sättet räckte för mig. Jag har ju saknat kylan och att få använda byxor. Att ha Bregott på mackan istället för Blue Band var en lycka i sig. Att vara i Östersund där det var -22 grader var dock en himla stor kontrast. Bara 50 graders skillnad ju.

12516533_10153262906157093_1220162796_n

Freaking ice cold

Här hemma väntar nu jobb ett tag framöver. Har precis fått ett längre vikariat på min gamla lågstadieskola och jag ska även iväg på intervjuer för andra jobb. Hade också tänkt att satsa på körkort den här våren. Att jag har noll motivation till att plugga teori är en annan historia. I maj väntar iallafall en planerad resa till USA och San Francisco där jag har både Alma och Lovisa bosatta. Tur för dem att de iallafall bor i samma del.

Handen på hjärtat, hur mycket swahili kan du?

Habari… Pole… Endisi… Typ det. Haha, nej, men jag kan verkligen inte mycket swahili. Motivationen till att lära mig saker efter 12 år i skolan var tyvärr inte tillräckligt stor för att jag skulle sätta mig och själv försöka lära mig swahili. Men jag har snappat upp ord och jag kan förstå sammanhang då och då. Men att le och nicka har man alltid kommit långt på.

IMG_7516

Till sist vill jag tacka Sandahl som gett mig denna möjligheten att få resa till Tanzania. Att de har gett mig förtroendet till att ta hand om deras barn. Tack till alla människor jag fått möta. Tack för alla skratt och tårar. Allt har gjort mig starkare och jag är så glad att jag gjorde detta. Innan jag dör ska jag tillbaka till Tanzania, det är en sak som är säker!

I’m back, Sweden

I mitt pass finns det en ”Exit Tanzania”-stämpel som vittnar om att jag inte längre befinner mig i det land jag spenderat hela hösten i. Nej, jag är hemma i Sverige och Göteborg.

Flygresan gick helt felfri efter Mbeya med ett par timmar att döda i Addis Abeba. I Dar es Salaam träffade jag Erik som är missionsansvarig (?) och är alltså Noras och Hannes chef. I Addis Abeba fick jag därför hänga med in i loungen för star-något-medlemmar (kommer inte ihåg namnet) och vi fick sitta där istället för där man annars väntar på flyg. Det var skönt. Råkade somna där inne en halvtimme innan det var dags för boarding (vilket skedde kl 00) så när flyget lyfte klockan 1 var jag inte trött längre. Mycket smidigt av mig. Efter en film tvingade jag mig själv att sova lite. Tycker att det är lätt att sova på tåg, men flyg? Det är ett mission impossible för mig.

Efter halvtaskig sömn och ett par filmer senare landade vi på Arlanda klockan 9.20 på måndagsmorgonen. Fick en liten chock när jag gick av planet för kylan kom som en vägg (Alma, du hade rätt. Det var svinkallt).

image (3)

Jag fick iallafall tag på alla min väskor och Lovisa ringde mig direkt och vi njöt av det faktum att det inte var tio sekunders fördröjning. Sedan gick jag ut genom dörrarna och där väntade min fina pappa med skylt och champange. Dessutom stod till min stora förvåning Klara och Moa där med ännu en skylt och med ballonger. Mitt hjärta gjorde glädjeskutt. Blev så himla glad över att få träffa dem igen!

Sedan väntade lunch på en restaurang. När vi gick in kände jag hur hela jag var på helspänn med blicken snett ner i golvet för att undvika utstirrande blickar. Sen insåg jag att jag inte längre står ut ett dugg. Ingen som stirrade och ingen som pekade. Ovant med skönt. Lunchen var iallafall gudomligt god och pappa hade dessutom köpt med sig choklad och skumtomtar till mig. Lussebullar, choklad och kanelbullemackor (<3) fick jag dessutom av Klara och Moa.

image (2)

Jag och pappa åkte sedan tillbaka till Arlanda för att jag skulle få en chans att få träffa Lovisa som hade ett byte där på sin väg till USA. Vi hann ses. Vi fick dock många blickar när vi såg varandra. Glädjetjut och att springa i famnen på varandra drar tydligen åt sig uppmärksamhet.

När jag vinkat av Lovisa började jag och pappa att åka hem. Hem till Göteborg där min bror och mamma väntade. Det är väldigt skönt att vara hemma men jag känner att jag saknar Tanzania                                                     redan.

 

Gotta love fastjet, igen

Heja heja Fastjet!! Nej, det är inte samma biljettkaos som förra gången men…

Mitt flyg går idag från Dar es Salaam till Addis Abeba 16.45. Eftersom fastjet kan ställa in sina turer lite när dom känner för det köpte jag en biljett för kvällsturen igår. Som väntat ställdes det in och jag fick istället tillbringa natten på Peace of Mind i Mbeya. Det var tredje gången på det hotellet och jag gillar det jättemycket! Min tradition är att gå till en liten fruktmarknad som ligger i närheten och köpa en mango. Gjorde det även denna gången men till min stora fasa visade det sig att det var maskar i min stackars mango. So sad.

Livet går dock vidare trots maskar i mangon. Klockan 6 imorse hämtade Daima mig och vi åkte till flygplatsen för att ta morgonflyget. När jag frågade Daima när det skulle gå sa han ”det kan gå 7 eller 8. Kan gå 9, 10 eller 11 också.” Eeeeh okej kände jag.

Jag fick hjälp av Daima med mina väskor ända till säkerhetskontrollen. Efter det blev det jag och min kära Kånken igen som skulle börja resan hemåt. På biljetten står det att flyget skulle gått 9.05 men det senaste jag hört är att det går 11. Ingen fara för mig sålänge jag inte missar flyget i Dar es Salaam. Då måste jag köpa en ny biljett från dag es Salaam till Stockholm. #prayforhannaandherflight

Det var förresten en jätteprydlig kö in till den lilla flygplatsen. Jag var så imponerad. Sen kom regnet och då återgick allt till det normala. Dvs den som hetsar och trängst mest kommer in först.

image

Packat och klart

Jag vaknar som vanlig kl 6. Känner i hela kroppen att det inte är en vanlig dag. På mitt golv står två resväskor packade och klara. I min kånken ligger biljett och pass lättillgängligt. Alla bilder, brev och lappar som jag satt upp på väggarna är nertagna. Tomt, på väggarna och i mitt huvud.

 

Jag vaknar som vanligt kl 6 i vetskapen om att det är sista gången jag vaknar i den här sängen. Sista gången jag äter frukost här. Sista gången jag kramar dessa människor jag lärt känna. Sista gången jag ser de vackra bergen, den fantastiska omgivningen som jag haft förmån att få bo i.

 

Jag vaknar som vanligt kl 6 och känner en sorg. Idag åker jag. Jag börjar min resa hemåt igen där ett vanligt liv väntar med vetskapen om att jag gjorde det. Jag klarade de tuffa dagarna utan att ge upp. Jag njöt till fullo av alla de bra dagarna. Allting har sin tid (som min kära lärare sa till klassen veckorna innan studenten) och nu är denna slut. Det har varit en fin tid som jag kommer titta tillbaka på med alla möjliga känslor.

 

Jag vaknar som vanligt kl 6. Betyder det att jag kommer vakna pigg kl 4 i sverige?!

12358156_10153207813602093_466374925_n

Vårt hem klockan 6 på morgonen

Priset till bästa förskolelärare går till…

En liten inblick i en låtsasförskolelärares vardag.

 

Skulle bränna lera vi gjort idag. Barnen hade gjort både träd och berlocker till halsband. Modellera ska dock tydligen inte brännas i ugn. En uppmaning till er som inte vet det.

 

Tagga barnens reaktion på detta imorgon. Tur att jag idag gjort chokladbollar som överraskning. Faktiskt en ren slump (lovar, ingen sarkasm).

 

12358187_10153202501042093_1326597848_n

 

The final countdown

Wow. På lördag åker jag från Nkunga och på söndag lämnar jag Tanzania och Afrika. Wow.

 

Hur gick det här till? Hur gick det så fort? Det känns som att det var igår som vi körde in på uppfarten med mig i bilen för första gången. Det känns som att jag alldeles nyss blev visad runt i Nkunga. Det känns som att jag precis började med förskolan.

 

Hela jag känns så dubbel inför att jag faktiskt ska åka hem. Å ena sidan finns det inget mer jag längtar efter än att få krama min älskade pappa på flygplatsen och mamma och gustav senare hemma . Att sen, några dagar senare, dessutom få krama på både Carl och Frida värmer hela mig. Att kanske hinna träffa min kära Lovisa på arlanda (hon åker iväg i ett år samma dag som jag landar efter fyra månader) för några tårar och ännu ett farväl. Att få gå till Hemköp. Att kunna träna ordentligt. Att klippa mig. Träffa mina efterlängtade vänner.

 

Men, jag tvingas lämna Afrika. Jag måste lämna Tanzania. Detta land som gett mig så mycket. Väckt frågor, irriterat mig, gjort att jag vuxit, gett mig bättre tålamod, människomöten, idyllkänsla. Ja, den listan kan göras lång. Jag lämnar allt detta lika plötsligt som jag kom och det värker i mig.

 

Vad kommer hända när jag kommer hem? Tänk om jag inte hittar jobb? Hur ska jag fortsätta kunna vara borta från både Alma och Lovisa som är så viktiga för mig? Hur går ett liv till i Göteborg utan att tvingas gå till ett ångestfyllt klassrum varje dag? Svaret på alla frågor är att jag har ingen aning. Men det löser sig. Allt löser sig. Hemma har jag en säng, ett hus som håller sig varmt trots vinterkyla, hela kläder och människor som jag älskar.

 

Klart att det löser sig. Verkligheten börjar bara jaga ikapp mig efter denna lilla bubbla jag levt i under mina första månader som en fri individ (aka ingen skola hehe). Det är en skräckblandad förtjusning som väntar.

12355259_10153202389662093_761021693_n

-Spontan känsla när jag tog fram och dammade av väskorna.

 

Ja, men hörrni, ses på måndag då eller?

Men ja, jag är vit. Del 2

På barnhemmet fanns det denna helg gäster från Dar es Salaam. Efter att ha hälsat på alla började jag leka med barnen och såg i ögonvrån hur en av gästerna filmade med sin mobil. Tänkte först att han filmade/tog kort på barnen men insåg sedan att det var mig han filmade. Blev obekväm och irriterad och gick därifrån.

 

De ropade på mig och de visade sig att gästerna skulle ta gruppfoton tillsammans med barnen. Då kan man ju tänka att de vill ha personalen med på korten som jobbat där i flera, flera år. Men nej. Inte en enda personal, men jag, som varit där endast fem helger skulle minsann stå i mitten. Såklart.

 

Självklart hade jag bara otur att allt hände på en och samma dag. Kunde ändå inte låta bli att bli alldeles matt av det. Trött och irriterad. Ledsen över deras okunskap och frustrerad av att det inte ligger i kulturen att dölja om det är något de tycker är konstigt och annorlunda.

 

Stackars mig, eller? Det ironiska är att det inte alls är synd om mig. Jag har det lätt. För mig är det bara en fördel att se ut som jag gör (förutom turistpriser som de kan sätta). Jag hyllas för min hudfärg och mitt blonda hår. Folk friar till mig under min promenad (haha, det har hänt). Jag blir uppskattad. Men hur har dom det i Sverige som sticker ut? Blir man hyllad i sverige när man är mörkhyad? Får kvinnor i slöja en tumme upp av en okänd person de passerar? Vill svenskar springa fram och prata med en man från mellanöstern? Knappast. De får stå ut med uppmärksamheten varje dag, på skola, på jobb och på fritid, och den är inte ens i positiv befattning. Åt helvete med europas främlingsfientlighet säger jag bara. Åt helvete med den.

Men ja, jag är vit. Del 1

I lördags var det sjukaste dagen i mitt jag-är-vit-och-sticker-ut-liv. Var med om så många utstickande saker att jag blev alldeles mätt och ville inget hellre än att smälta in.

 

Det hela började med att jag tog bussen till Bulongwa på lördagsmorgonen. För det första tar det en halv sekund innan alla vid ”hållplatsen” vet att jag heter Hanna, är här som volontär, ska till bulongwa och att jag bor hos Hannes. Det räcker med att en frågar dessa frågor och att jag svarar men alla får ändå reda på det sen. Alla vet för övrigt vem hannes är så det är därför de frågar.

 

Bussen var proppfull. Sådär full att man tänker att nu får det inte plats en enda människa till, men så trycks det in tre personer till ändå. Jag stod lutad över en rissäck med hela min tyngd PLUS en vuxen mans tyngd på mitt högerben (Rip benet säger jag bara). Jag hörde hur en man på swahili frågade en annan man vart mzungon (vitingen) ska åka. Mannen som blev tillfrågad hann inte säga något innan jag själv svarade mannen som från början frågade att jag skulle åka till Bulongwa. Kände mig trött på folk som pratar om mig i tron om att jag inte förstår.

 

Morgonen fortsatte och jag bestämde mig för att gå till en marknad lite längre bort. Har alltid gillat stämningen på marknader. Innan har jag dock alltid gått tillsammans med någon och har på så sätt kunnat ignorera blickar och stirrande. Denna gången gick jag dock själv vilket gjorde att jag på ett annat sätt märkte av uppmärksamheten som var/är riktad mot mig. Blev extra provocerad av två killar som bokstavligen stannade och stirrade/skrattade åt mig. Kände att jag för första gången inte orkade vara trevlig så jag gav dem en av mina berömda blickar (mamma och pappa känner till dessa). Tror de uppfattade innebörden. Senare träffade jag på killarna igen och de gjorde samma sak. Denna gången gav jag dem både en härlig blick och ett skratt åt dem. Ville att de skulle förstå att jag skrattade åt dem och deras beteende.

 

Trött på människor som jag var köpte jag mandasi (av en fantastiskt trevlig kvinna (ingen sarkasm)) och började gå tillbaka igen och njöt av ensamheten. Skulle då till barnhemmet och tänkte ”vad skönt, där kommer iallafall ingen stirra på mig.” men oj, vad fel jag hade. Fortsättning följer…

Ensam hemma

Jaha, så var vi här nu. Tiden är inne då jag måste namnge min tid kvar här i veckor istället för månader. ”Är hemma om tre veckor” känns lika främmande som meningen ”jag bor i tanzania om tre veckor” kändes i augusti.

 

Jag har varit ensam hemma sedan i torsdags. Sandahl har varit i Matema och sedan Mbeya för att vinka hejdå till barnens farfar och farmor och för att göra ärenden son man inte kan göra här i Nkunga. Helt ensam har jag dock inte varit. Vi har ju våra kära grannar som vi lever i ett slags kollektiv med. Dessutom finns fina Monica som hjälper Sandahl med hussysslor som de själva inte alltid hinner göra.

 

Det har varit sådana där härligt lata dagar. Har varit på barnhemmet en av dagarna och nätterna, annars har jag varit hemma. Jag har planerat inför de sista veckorna med förskolan, pysslat pyssel som barnen ska få göra, läst, kollat film umgåtts osv. Adonia, grannen, har kommit varje kväll och sagt att jag är välkommen ut till det gemensamma köket för lite umgänge. Självklart har jag gjort det (och gör inte heller bara det när Sandahl inte är hemma), men faktum är att jag njuter av ensamheten. Det har varit skönt med ett avbrott här hemma och att få ha varit ensam. Jag behöver det. Nu ser jag dock fram emot Sandahls ankomst idag.

 

I söndags var det å andra sidan ingen lat dag. Då var det konfirmation och fest hela dagen. Eftersom grannpojken konfirmerades hölls firandet här med mat, läsk, musik och dans i mängder. Verkligen i mängder. Det dansades konstant i flera timmar och tillslut ringde det i mina öron pga all hög musik. Men oj, vad fantastiskt det var. Vilken glädje de sprider! Är så glad att jag fick vara med om ett firande av denna sort innan jag åker hem.

12270337_10153225918561129_6276553_n

Nu ska jag nog återgå till läsandet i soffan. Ute öser regnet ner. Höstkänslor, mmmmh

älskar fastjet

That feeling när man ska checka in på kilimanjaros flygplats och får reda på att ens biljetts betalning aldrig hade blivit genomförd. Bara att knalla ut, ta ut pengar och köpa en fyra dubbelt så dyr biljett för att åka den entimmes långa resan till Dar es Salaam. Rip min plånbok.

Mmm, gotta love fastjet. Gotta love internet i bergen som inte ens alltid kan genomföra en betalning. Gotta love life.

Nej då, fick faktiskt ingen panikattack, vilket jag i vanliga fall borde fått? Tog det hela med ro. Precis som en riktig tanzanian. Hanna goes even more african. Det sved bara lite för min stackars plånbok.